rockprofeten

Segerkänsla

Kategori: Tankar/Profetior

 

Ni vet den där gemenskapen och segerkänslan när laget man håller på vinner? Jag har alltid haft svårt att föreställa mig den eftersom jag är kroniskt ointresserad av sport. Har varit lite avundsjuk på att jag aldrig får uppleva det där.

Men nu förstår jag. I fredags vann "mitt lag". De måste dessutom slagit alla världsrekord med en skadad lagkapten på planen. Fansen grät och skrek, först av oro, sen av lycka. Den kvällen kommer vi minnas. Foo Fighters, Ullevi, 2015.

 

SIDENOTE: Jag lade egentligen ner den här bloggen för flera år sedan och har inte känt mig inspirerad nog att skriva någonting här förrän nu. Jag har under flera års tid arbetat på noveller under namnet Medelheim, dikter under namnet Abstraktelser och låttexter till bandet Domino Majestic och det är inte förrän nu jag börjar känna mig mogen att presentera och visa upp mina alster. 

Om något likande händer mig igen, kommer jag definitivt att skriva några rader i den här musikbloggen. Vilket jag betvivlar.

Nedan kommer en recension av konserten som förändrade min syn på livet.

http://rockprofeten.blogg.se/2015/june/foo-fighters-ullevi-2015-lat-for-lat.html

 

Thomas Medelheim Melin

 

English version: https://therockprophet.wordpress.com/

Foo Fighters. Ullevi. 2015. Låt för låt.

Kategori: Recensioner

Foo Fighters, Ullevi, 2015.
The Broken Leg Concert. 

In english: https://therockprophet.wordpress.com/

++++
Everlong

Bandet kliver på scen till ett dundrande växande intro och börjar med ett extranummer.
En övertänd Dave Grohl studsar runt på scen och lovar att det här kommer bli en lång natt.

 

????
Monkey Wrench

Foo Fighters börjar på 100% och ökar. Dave ökar så pass mycket att han snubblar över scenkanten i andra versen och bryter benet. Bandet fortsätter spela avvaktande och förvirrade… var är sångaren? 

Taylor axlar motvilligt rollen som gruppens frontman efter att Dave förklarat från scenkanten att han måste åka till sjukhuset med de avslutande orden: ”Taylor Hawkins, you better do it man, you better do it!” Taylor säger att de kommer att köra en Foo Fighterslåt och sen några covers eftersom Dave bad dem. ”For Dave!” 

 

☼☼☼
Cold Day In The Sun

Både publiken och bandet skruvar på sig och försöker göra det bästa av situationen. Det är första gången jag sett Pat Smears ständigt närvarande ”jag-älskar-att-spela-gitarr-flin vänt helt upp och ner.

Taylor ger i alla fall allt och levererar en minst sagt bitterljuv men kompetent sång. Hela tiden springer folk från backstage fram och viskar i trummisens öra. 

 

++++
Stay With Me

Taylor ber fansen stanna kvar, det verkar som någonting är på väg att hända. Publiken verkar hoppfulla och en gnista tänds i bandet som drar fram den här Rod Stewart-dängan. Jag hade helt och hållet glömt den här rockklassikern och att jag älskar den. Taylors sång är fantastisk och han kan ta de där höga tonerna i refrängen. Vad mer kan man säga, killen har en fullblodsrockpipa.

 

+++++
Under Pressure

Taylor: ”Okay, guys it sounds like Dave wants to come out and play.” Publiken fullkomligt exploderar och vartenda hår på kroppen ställer sig när en tom stol visar sig på arenamonitorerna under refrängen. Aldrig förr har väl så många blivit så till sig av en tom stol. 

   Taylor sjunger första versen och refrängen (tillsammans med femtio tusen förväntansfulla fans) och så, i andra versen bärs Dave in på bår, sjungandes i falsett, mycket troligt i otrolig smärta men med en beslutsam blick och ett obestridligt leende: Det här kommer att bli en lång natt.

   En gitarrtekniker hänger på honom sin gitarr och showen fortsätter som inget hade hänt. Skillnaden är att Dave sitter ner och att en sjukvårdare sitter med på scenen och håller hans ben i fixerat läge. 

 

+++++
Learn To Fly

Man häpnar. Publiken skrattar och tjuter av glädje. Den här låten har en alldeles speciell plats hos mig eftersom mitt första band spelade den när vi som tonåringar lärde oss att spela, sjunga och vara ett band. Låtens text får en helt ny botten när frontmannen sitter där, kan inte gå, och sjunger om att lära sig att flyga. Faktum är att alla låttexter i resten av showen glimrar i ett helt nytt ljus. 

 

++++
Something From Nothing

Första singeln från nyaste plattan cementerar bilden av att Dave Grohl är en levande rock-legend. Där sitter han med brutet ben och rockar så hårt han bara kan. 

 

+++++
The Pretender

Magiskt. Fullkomligt magiskt. Det ska ju inte gå, men han gör det i alla fall! Under breaket som för oss in till den sista refrängen kan jag inte hjälpa det. Det är så övermäktigt och sagolikt vackert att ögonen tåras. Vi skriker alla med i refrängen ”What if i say I will never surrender”. 

   Texten får för mig en helt ny metafysisk mening som jag inte sett tidigare; det är som att Dave sjunger till högre makt, en arkitekt eller dramatiker som huggit in ödet i sten: Dave skall bryta benet och femtio tusen pers skall gå hem besvikna. Men Dave vägrar finna sig i det och skapar sitt eget öde.

 

++
Miss You

Både bandet och publiken har nu förstått att Dave kan göra det. Han kan fullfölja hela setet. Medan Dave får benet gipsat backstage plockar bandet fram en passande Stones-cover. Lite behövlig pausmusik, publiken måste hinna vända sig mot varandra och förklara att de är med om något historiskt.  

 

+++
Tie Your Mother Down

”We’re your wedding band now”, skojar Taylor och drar igång ännu en Queen-cover. 

 

+++
School’s out

Kungen bärs ut till sin tron igen och hyllar sommaren med en tung version av Alice Coopers gamla hit. 

 

++++
Congregation

The show must go on. Ännu en låt från nyaste plattan, oerhört kompetent framfört och fansen andas ut. Dave är på scen, benet i hårt gips, sommaren är räddad. 

 

+++++
Walk

Som sagt, texterna får en helt ny innebörd när han sitter där med gipsat ben. Dave skrattar åt ödets ironi eftersom han bokstavligen kommer att behöva lära sig gå igen. 

 

❤❤❤❤❤
My Hero

Tror du inte på fan att karljäveln är uppe och går, redan på nästa låt? Med hjälp av kryckor och stöd av sina gitarrister tar han sig ut till den smala lilla scenen i publikhavet och sjunger en akustisk version av My Hero och dedikerar den till sjukvårdaren som höll i hans ben på scenen. Vi i publiken förstår att sjukvårdare är hjältar men har bara ögon för vår egen superhjälte. ”There goes my hero, watch him as he goes.”

 

+++++
Times Like These

Chris Shiflett på akustisk gitarr, Dave på sång och kryckor. Allsången är ett faktum. Efteråt ber han publiken att ha lite tålamod, eftersom det kommer ta honom ett tag att gå tillbaka till den stora scenen.

 

+++++
All My Life

Dave börjar låten med orden: ”If I could dance, I would dance to this”.

För ett ögonblick glömmer jag nästan bort att han spelar med brutet ben. Det är så bra. Det är så hårt. Arenamonitorerna blixtrar rött, scenshowen är mästerlig, publiken i extas och Dave skriker ut ett mantra som från och med det ögonblicket är mitt livs ledord: ”Hey, don’t let it go to waste”. 

 

++++
These Days

Dave improviserar fram en ny första vers: 

One of these days you’ll brake your leg
in front of a fucking swedish stadium
One of these days you’ll play
your favorite show
you’ve ever fucking played
in your whole fucking life.

 

++
Outside

Jag har inte nämnt någonting om ljudet, det dånar något förskräckligt för ståplatspubliken. Basen och kaggen är på tok för hög i volym och varje kaggeslag får bröstkorgen och adamsäpplet att vibrera. Det är inte helt lätt att tillfredställa alla hörn av en arena med plats för över femtio tusen personer, förutom all bas är ljudet bra. Den här basdrivna midtempo-rocken blir en grötig parantes. 

 

+++
Breakout

Tillägnad de gamla fansen. Här minns jag speciellt att jag verkligen blir snurrig och lätt illamående när Taylor börjar stampa baskaggen i introt. Frekvenserna går genom märg och ben. Är det en rock-konsert så är det. 

 

❤❤❤❤❤
Big Me

Dave håller ett brandtal för fansen. Han är tacksam, berörd och ska precis framföra en balladversion av denna kärleksförklaring. ”You could have said: fuck this I wanna go home. But you stayed here tonight” och en tår rullar ner för kinden och han får kämpa för att hålla tillbaka gråten. ”Thank you…” klämmer han tillslut fram. Låten skrev han till sin dåvarande fru och fungerar lika bra som en kärleksförklaring till fansen. Vi stannar, Dave. Vi stannar. 

 

+++
Enough Space

Mellansnacket höjer upp låten eftersom den skrevs inför bandets första spelning i Sverige för tjugo år sedan. ”Listen up Sweden. Cause I wrote this for you.” Dave Grohlar i falsett genom refrängerna och publiken är med på noterna. 

 

++(+)
Generator

Skön radiorock som inte berör allt för mycket. Och tur är väl det. Vi behöver hämta andan i denna berg- och dalbana av känslor.

 

++++
Let There Be Rock

Nu ska vi spela en riktig rockcover säger Dave. Pat kommer fram och rycker Dave i ärmen och påminner honom om vilka covers de redan spelat. ”Jag vet vilka låtar ni spelat, jag hörde er ju när jag fick benet omplåstrat backstage! Ni spelade fan inte den här.”

Ingen inräkning. Bandet bara exploderar på scen och drar fram ett AC/DC-nummer värdigt djävulen själv. 

 

+++
This Is A Call

Låten som startade allt. Bandet har kommit en lång väg sedan 1995 när de betraktades som Dave Grohls sidoprojekt och light-version av Nirvana. 

 

+++++
Best Of You

Dave tackar publiken. De har stannat kvar och sett en man som precis framfört en rockkonsert med brutet ben. Med sina allra sista krafter skriker han ut sången och än en gång lyckas låttexten beröra mig till tårar. Det går inte att värja sig mot textrader som dessa:

 

”I was too weak to give in, too strong to lose”

 

”Has someone taken your faith? Its real, the pain you feel”

 

”Were you born to resist or be abused? I swear I'll never give in I refuse”

 

”Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?”

 

Publikens sång ekar över stadion när bandet vinkar farväl och Dave lämnar scenen för att föras till sjukhus. Den här kvällen kommer han aldrig att glömma. Inte vi heller. Vi lämnar Ullevi med en känsla av respekt, glädje och ren och skär inspiration.

 

  

 

 

Awake O Sleeper.

Kategori: Oljud

This is Hardcore!

Kategori: Oljud

-
Som mitt förra inlägg i bloggen beskriver i slutet har jag två uppgifter till min musikproduktionskurs. Jag skall imitera en låt och transformera en annan låt. Awake O'Sleeper av The Brothers Bright kommer jag att försöka efterlikna så likt det bara går. Jag har kanske 3/4 av arbetet kvar och den är inte speciellt lik ännu. Men det kommer bli det till slut om jag så skall vara vaken dygnet runt resten av Maj månad!
-

Awake O'Sleeper.
Låten i sig är en rå typ blues/western som anspelar på gamla armé eller fängelsesånger där fångarna eller soldaterna marscherar eller arbetar i takt till en klagosång. Huvudinstrumentet är en nedstämd akustisk gitarr ackompanjerat av ett massivt ljud av marscherande fotsteg, handklapp och rasslande kedjor. Billy Wilkerson levererar en grov, hes och intensiv sånginsats som kompletteras av en massiv manskör. Första delen av låten framförs på detta instrumentalt sparsamma vis för att sedan i slutet bygga mot ett klimax med distad elbas med effekter och trumset. Känslan av gammal western överrumplas plötsligt av slutets modernare sound och skapar en kontrast som jag tycker är mycket effektfull.


Förutom den instrumentala biten; Jag kommer också ge mig på den stora uppgiften att efterlikna Wilkersons sång. vilket jag ännu inte lyckats med på ett tillfredsställande sätt. Min röst är ganska lik på verserna eftersom den ligger i ett mörkare läge men de ljusare och kraftfulla refrängerna blir verkligen en utmaning och det var delvis därför jag valde låten. Jag har aldrig sett mig själv som en sångare men tror att den här låten och den här uppgiften kan vara en bra övning för mig att utveckla och kartlägga mina röstresurser.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

This is hardcore.

Den andra uppgiften när jag skall omvandla en låt så den hamnar i en helt annan genre har varit roligare och lättare eftersom jag kunnat improvisera och ta ut svängarna ganska mycket eftersom det inte slaviskt måste följa en annan låt. 

Jag ville ta en elektronisk och oväntad låt som står i stor kontrast till den råa akustiska ljudbilden hos The Brothers Bright. Tove kom med förslaget att ta någon av Robyns låtar vilket passade perfekt! Robyn elektroniska popdängor är min imitationslåts totala motsats. Det är synthiga ljud rakt igenom sånär som på några stråkar. Jag gillar kontraster och utmaningar och jag tycker att det är otroligt kul att förvandla denna fantastiska moderna låt till en bombastisk hårdcountrywestern skapelse inspirerad av The Brothers Bright.

Kolla här hur långt jag har kommit hittills!

This is Hardcore! - Transformationsuppgift by Twomas

Det som hörs är min sång, (skall sjungas om) fottrampet som gjorts av midipukor och baskaggar med massa effekter och handklapp. Dessutom de massiva trummorna på refrängen... och några stråkar. Men den karaktäristiska gitarren saknas ännu. Gitarren kommer vara väldigt högt mixad när det är färdigt precis som i Awake O'Sleeper.

The Brothers Bright.

Kategori: Tankar/Profetior

The Brothers Bright.
Idag fick jag reda på att en musiker som jag uppskattar var med om en svår bilolycka i somras. Billy Wilkerson och hans färdkamrat krockade med en rattfull person som nästan höll på att beröva dem livet. Wilkerson låg i koma i en vecka medans hans färdkamrat fortfarande gör det. Billy är på bättringsvägen men är väldigt medtagen efter olyckan och har fått hjärnskador av något slag. Jag såg ett klipp med honom på deras hemsida där han pratar om att skriva musik och sjunga igen. Hans låtskrivarkollega Nicholas Kirk skriver om detta på hemsidan för filmbolaget Whitestone Motion Pictures som dom jobbat mycket för.




 

The Brothers Bright - http://www.whitestonemotionpictures.com/the-brothers-bright/
En artikel - http://flagpole.com/news/2012/mar/14/billy-wilkerson/



Tänk dig att du har en talang och helt plötsligt är med om en olycka och får hjärnskador. När du vaknar upp har du en längtan och ett minne av din talang men du har inte talangen i sig kvar. Hemska tanke. Som tur var kan Wilkerson både kunna sjunga och skriva musik för han hjälpte till att skriva låten "Around The Bend" till projektet "Jack and The Dustbowl". Och sjöng den. Med en slang och ett hål i halsen (!). Han har en operationer och återhämtning kvar att göra och jag hoppas att de kommer fortsätta att göra grymma och inspirerande låtar och att de lever och har hälsan. 

De har nu släppt de musikalsiska verken som de gjort genom åren för Whitestone som ett album och det finns på Spotify. Lyssna på det, väldigt bra musik speciellt Blood On My Name och Awake O'Sleeper.

Jag kände att jag ville stötta dem och Billys återhämtande så jag köpte albumet på iTunes. Väldigt underskaddade musiker som förtjänar mer uppmärksamhet. 
http://itunes.apple.com/us/album/a-song-treasury/id496250899

-

Jag har en uppgift i min musikproduktionsanalys kurs där jag skall imitera en artist och jag har valt att imitera The Brothers Bright's låt Awake O'Sleeper som en tribute. Blir den tillräckligt bra kanske jag till och med vågar maila dem och visa den för dem. Det återstår att se. Jag har även en till uppgift där jag skall transformera en låt till en helt annan genre - den uppgiften kommer jag också att basera på Brothers Bright's sound.
-


Tackbrev till piraterna.

Kategori: Tankar/Profetior

Everything is a remix.

Everything is a Remix Part 4 from Kirby Ferguson on Vimeo.

 

Musik. En industri? Det har länge sagts att musikindustrin är ett sjunkande skepp. Visst låter det otäckt och verkligen inte något man vill vara med om... men så har vi det där ordet... industrin.

 

Jag orkar inte med diskussionen om piratkopiering längre. Jag ger mig, med glädje. Musik, film och kultur är underhållning och inspiration för alla som skruttar runt på det här jordklotet och knegar, sliter ihop till brödfödan eller bara chillar lite i chesterfield-fotöljen. I mina öron är musik numera public doman. Varför ska jag, någon fet skivbolagsdirektör eller producent tjäna multum på att jag delar med mig av några låtar som jag och mina kompisar knåpat ihop? Musik är så mycket mer än att bara sälja en skiva. Det har varit lite väl stort fokus på försäljning de senaste 60 åren tycker jag.

 

I ett tidigare inlägg förra våren jämförde jag musik med pasta. Om ingen köper pasta/musik så kommer det tillslut inte finnas pasta att köpa i butiken! The end of spaghetti-och-köttfärssås-lördagar! Men nu är det ju faktiskt så att "pasta" har börjat växa fritt överallt som ogräs. Alla kan äta sig mätta för det är bara att plocka. Det här med skivförsäljning är ändå inte en naturlig form för musiken. Innan industrialiseringen så gick musikerna runt och spelade eller kanske var så duktiga att de var med i någon stor orkester och fick betalt. Eller så var de kompositörer som drevs av kallet att bidra med något fint eller underhållande eller viktigt budskap till mänskligheten.

 

Så uppfanns grammofonskivan och cd-skivan och helt plötsligt var vi musiker bara så bra som vår senaste singel. Musik började mätas i pengar. Billboard-listor. En ständig jakt på intäkter till skivbolagen och producenterna. Är det här en hit? Är det här en hit? Vi måste tilltala den stora massan för att tjäna massor med pengar. Låt musiken tala bara! Stora feta royalties till upphovsmännen som bara kunde sitta hemma i soffan och få pengar för att deras låt spelas på radion. Det är ett rätt sjukt upplägg ändå. Eller hur? Tänk dig att en bilmekaniker lyckas laga en bil en enda gång och sedan får han pengar varje gång någon annan lagar samma fel, resten av hans liv.

 

Men hur skall musiker försörja sig då? Genom att åka runt och spela och sälja något viktigare än en liten plastskiva såklart. Upplevelser! Känsla! Äkthet! Jag har ju även en kärlek för det visuella så tavlor, affischer eller kanske magasin är något som borde följa med om nu någon väljer att stötta en artist ekonomiskt genom att köpa en produkt. The Ark sista platta släpptes ju tillsammans med ett magazin. Jag tror till och med de smet undan nån slags musikalbumskatt eftersom de sålde den som ett magasin med tillhörande skiva (och inte tvärt om).

 

Piratkopierare och fildelare runt om i världen. Jag har tidigare sett er som snyltare på andra hårt arbetande människors verk och oroat mig för att ni ska göra musiker fattiga. Och värst av allt: jag har varit rädd att det skulle göra musikerna mindre drivna att föra musiken frammåt och utveckla den och komma på nya musikstilar, låtar och genrer eftersom det inte längre finns lika stor profit i skivförsäljningen. Well, ladda hem hur mycket ni vill. Jag hade fel.

 

Äkta musiker drivs inte av pengar, de drivs av äventyrslusta, uppfinningsrikedom och nyfikenhet. Musiken kommer alltid rulla frammåt och vi har klivit in i en gyllene era där fler och fler har möjlighet att göra fantastiska saker. Fler människor är duktiga musiker nu än någonsin tidigare och de som lyckas sticka ut så mycket (eller vara sin genre så trogen) att de skiljer sig från mängden är sannerligen fantastiska konstnärer.

 

Musiken har möjlighet (och måste) nu mer än någonsin vara mer än bara en skiva med ljud. Allt för många har koncentrerat sig på att sälja, sälja, sälja skivor. Vill du tjäna pengar måste du göra nåt mer! Musiken måste ha mer hjärta än plånbok och musikerna måste ha mer hjärna för att överhuvudtaget få en bankbok. Det öppnar upp för en ny värld av idéer och upplevelser kring musiken... och "industrin".


Stort tack, pirater! Ni lyckades sänka skivbranschskeppet som vi musiker var slavar på. Dags att kavla upp skortärmarna och visa att musiker kan mer än sälja skivor och stå på en scen då och då. Cause now... it's showtime!

Beatles vs Metallica - Imagebyte

Kategori: Tankar/Profetior

Band och artister förändras. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.
I mitten av 90-talet bytte metallica stil helt och hållet. I mitten av 60-talet började Beatles experimentera med både det ena och det andra och gjorde även ett byte av image.
Jag är fanatiskt förtjust att dra paralleller mellan Metallica och The Beatles, dessa två  fyrmannafenomen har en hel del gemensamt (mer än man kan tro, hmm det tar jag nån annan gång). Just nu tänkte jag mest uppmärksamma två underskattade Metallica-album.

Med risk för att bli lynchad av random metalheads vill jag bekänna en grej. Load och ReLoad är Metallicas bästa album. There I said it. 

Okej, jag överdriver men de är underskattade i vilket fall.

Rent produktionsmässigt tycker jag dessa två album har det skönaste och mest lyssningsvänliga soundet i Metallicas katalog. Och garanterat högsta lägsta nivå. Då har de faktiskt failat katastrofalt ett par gånger rent ljudmässigt på andra album både före och efter dessa. Jasons bas hörs inte på And Justice for all... St. Angers plonkande virvel och hela Death Magnetic distade om man spelade för högt(!).
Anledningen till att folk i regel skäller ut dessa två långsammare ändå brutalt gungande hårdrocksplattor från mitten av nittiotalet är att ingen var beredd på att Metallica skulle låta så här. De hade redan tagit ett steg bort från trashmetalen och mot ett kommersiellt sound i början av 90 med The Black Album. Sell-Outs, skrek de mest inbitna headbangarna och gav sina idoler fingret medan Metallica vandrade från klarhet till klarhet. Hårdrockshit till vodka that is.

Efter den ofantliga framgången och en evighetslång världsturné stängde bandet in sig i studion för att spela in "a load of songs". Beatles slutade turnéra helt och hållet i mitten av 60-talet eftersom den väsnande publiken inte längre kunde höra dem sjunga. De hade blivit för stora. Nu ville de göra nåt annorlunda. Nåt nytt. De gick in i studion och gjorde Sgnt Pepper's. Ny image, inga kostymer eller välkammade luggar istället paraduniformer och mustash. Samma sak med Metallica, ny image, inget hårdrockslångt hår.. istället färgat svart och... är det där kajal?! 

Same guys?


1988 vs 1996

1963 vs 1967
Okej, fan nu blev det Beatles igen. Jag skulle ju bara skriva att jag hittat på en alternativ låtordning att lyssna på Load och Reload. Jag tog de bästa låtarna från båda albumen och gjorde en ny lista. Lite kul att försöka få låtarna att passa ihop om man har lite tid att slå ihjäl.

Sen fick jag massa låtar över. Det är det jag gillar med Load och ReLoad, till och med de dåliga låtarna är bra. Välproducerade, har sina små finesser. Jag gjorde en till lista där jag satte de mer mediokra låtarna i en helt annan kontext. Låtarna är bra men står inte helt på egna ben så därför lånade jag några låtar från Coverplattan Garage Inc. som ju har likande sound. Uppfriskande, som att träffa en gammal kompis man inte sett på länge... fast med ny frisyr!

Game - Lyrics off the top of my head

Kategori: Lekar & Listor

 

Låtar som man tror att man kan.

Jag har hittat på en ny lek, vi kan kalla den "Lyrics off the top of my head".

 

Den går ut på att skriva ner en låt som nynnat på många gånger - UTAN ATT KOLLA UPP TEXTEN. Du får inte lyssna på låten nu och du får inte ha läst texten tidigare. Du får bara skriva från minnet. Tänk dig att du måste skriva en text till den här låten snabbt för sångaren står och väntar på texten!

Jag kom på mig själv med att nynna på intromelodin till första Shrekfilmen. Så tänker jag: "men vad fan sjunger jag egentligen?"

 

Jag vet inte ens vad den heter men jag tror att det är Good Charlotte. Okej, så här låter den i mitt huvud:

 

Rockstar - Good Charlotte

Somebody never told me, the world aint gonna roll me

i ate a toolbox done in a shaft.

She was looking kinda dumb

with her finger in her thumb

and the shape of an elf

on her forehead.

 

Well, the world starts coming and I hit the road running

didn't know what to do so I let the road come in

Didnt make sense not to live for fun

Your brain get smart but head gets dumb

 

So what to do, So what to see

so whats wrong with faking the Backstreets.

You'll never shine unless you don't go

You'll never start unless you don't grow

REF.

Hey now, you're an all star

Get your game on

Get paid.

Hey now, You're a rock star

Get you dick out

Get laid.

 

And all that glitters is gold.

Only you can start

Brainclub Moe.

 

Vers 2. ???

 

Nu kollar vi upp den riktiga texten. Det visade sig att jag båda hade fel på titeln och bandet. I vanliga fall hade jag gått tillbaka och ändrat Good Charlotte till det korrekta Smash Mouth men eftersom jag är inne i min anti-backspace-period får jag bjuda på det.

 

Rätt text:

 

All Star - Smash Mouth.
Somebody once told me the world is gonna roll me

 

I ain't the sharpest tool in the shed

She was looking kind of dumb with her finger and her thumb

In the shape of an "L" on her forehead

 

Well the years start coming and they don't stop coming

Fed to the rules and I hit the ground running

Didn't make sense not to live for fun

Your brain gets smart but your head gets dumb

 

So much to do so much to see

So what's wrong with taking the back streets

You'll never know if you don't go

You'll never shine if you don't glow

 

[Chorus:]

Hey now you're an All Star get your game on, go play

Hey now you're a Rock Star get the show on get paid

And all that glitters is gold

Only shooting stars break the mold

 

It's a cool place and they say it gets colder

You're bundled up now but wait 'til you get older

But the meteor men beg to differ

Judging by the hole in the satellite picture

 

The ice we skate is getting pretty thin

The waters getting warm so you might as well swim

My world's on fire how about yours

That's the way I like it and I'll never get bored

 

 

 

Jag trodde verkligen att de sjöng Brainclub Moe! Låter som ett bandnamn.
Ja,ja några rätt hade jag i alla fall.

 

 

 

Brus från MacBook Pro.

Kategori: Oljud


Brus från MacBook Pro i hörlurar.
Jag köpte ett par in-ear hörlurar. Ni vet såna som man trycker in i huvet och faktiskt hör bas utan att grannen skall behöva höra det.

Men döm om min förvåning när jag pluggade in dem i macen och möttes av ett konstant brus! Ett litet svagt men irriterade brus som bara försvann när jag lyssnade på hårdrock. Eftersom jag breddat min musiksmak avsevärt stod det klart att så här kan jag inte ha det. Bruset uppstod på macbooken och iMacen och inte i mobilen (samsung) eller i mitt externa ljudkort.

Efter lite googlande upptäckte jag att jag och tusentals andra har det här problemet. Apple har alltså klantat sig, men bara på vissa modeller. Problemet är att Apple låter mjukvara istället för hårdvara sänka signalen ut från det inbyggda ljudkortet. Så signalen är ställd på max hela tiden! Man kan förstås sänka volyminformationen inne i datorn med volymknapparna med som sagt, signalen som går genom hörlurarna är ständigt på max. Så klart att det brusar då. (Det här är iallafall vad jag läst mig till)

Hur kan ingenjörerna på apple vara så bombade att de ignorerar signal-brus-förhållandet? Det hörs förstås inte i deras egna överdimensionerade fågelskithörlurar, jag har provat. Seriöst, vem får plats med apples egna hörlurar i öronen, de bara ramlar ur för mig. På vissa modeller är detta brus lägre än andra på vissa hörs det inte alls. Vilka som är utan brus? Högst slumpmässigt, verkar det som.


Jag tänkte att man kunde kanske lösa detta med att ladda hem något annat program som bestämmer över ljudkortet, men jag hittade inget. Säg gärna till om ni hittar något!


Jag hittade massa information i forum om det på nätet och det finns en lösning.


Man måste koppla in en volymkontrol som kan sänka bruset. Japp, så är det. Du måste ha med dig en liten stereoplugg med en liten ratt på var du än går för att lyssna på musik utan brus.
Kom inte och säg att det här är unikt för apple, jag är övertygad om att det här problemet finns på PC-datorer också. Men speciellt "pro" är det inte. Bakläxa för er äppelskallar.


Classe, räddaren i nöden:
Japp, det här fungerade och som en bonus följde det med en knapp som omvandlar signalen till mono om man vill. Nu kan jag lyssna på Beatles stereomixar utan att bli vansinnig i huvudet.

Jack White going solo

Kategori: Förutspådda Recensioner

The Seven Nation Army Guy

Jack White från nedlagda bandet White Stripes (ni vet bandet vars basgång alla skriker ut på festivaler: Åh, åh åh åh åh åååå åh) skall släppa sitt första soloalbum den 24e April. Det är då fem år sedan White Stripes senaste album "Icky Thump" och lite över ett år sedan duon splittrades.

 

Bara för att reda ut en grej. Syskon eller ett par? Kort om Jack och Meg White. De gifte sig 1996 och ett år senare kom Jack på att han kunde ju bilda ett band tillsammans med frugan och hon kunde ju spela trummor. (Oturligt nog kunde hon inte spela trummor. Men turligt nog var det bra för hennes odramatiska och simpla trummande gjorde att de fick ett unikt sound som ingen "duktig" trummis hade trivts med eftersom alla trummisar är riktiga showoffs. Beskedligaste trummisen sedan Ringo och för Beatles gick det ju bra.) Det var ett sidospår, var var jag? Jack hette egentligen Gillis i efternamn men bestämde sig för att ta hennes efternamn. Deras första album från 1999 blev en succé men de skilde sig år 2000 och började kalla varandra syskon men fortsatte att jobba som ett band ända till 2011. There it is. The end.

 

Om det nya albumet. Jack säger i en intervju att han inte velat släppa något material under sitt eget namn men de här låtarna passar inte in i något annat fack. De reprensenterar , fan jag stavade fel, representerar bara hans eget uttryck och

han ser det som sin egen målarduk med hans egna färger.

 

Love interruption.

Det finns ett smakprov på vad komma skall i form av denna låt som imorgon släpps som singel på vinyl. Ruby Amanfu heter sångerskan som gör sångbackupsen och jag vet väldigt lite om henne.

 

Den låt som  jag närmast kan jämföra denna gitarrbaserade ballad med är Son of a Preacher Man med Dusty Springfield. Det är väldigt nerstrippat, soundet. Inga trummor. Det är klarinetter, sång och jacks akustiska gitarr och en orgel, typ Hammond och det är svinskönt. Det är inte överproducerat, hur kunde det någonsin vara det från Jack White. Det är som ständigt omges av ett oslipat rostigt skimmer. Hans musik är som, som. Som att du står i finkostym på en ranch och bygger en gitarr av ett järnspett och ett elstängsel.

 

Texten är bitterljuv. "I want love to stick a knife inside and twist it all around" och "I want love change my friends to enemies". Kärleken får göra allt det för han tänker inte låta den störa honom, anymore.

 

 


Blunderbuss.

Albumet kommer att låta som... trumvirvel... White Stripes!

Let's face it. Alla White Stripes album är Jacks soloalbum fast med låtidéer omskrivna för att passa Megs trummspel. Som gjordes på ett mycket intelligent och intressant sätt! Det kan vara tröttsamt att lyssna på den vanliga rockbandupsättningen, sång, bas, gitarr, trummor och då är det uppfriskande med Herr Vits bravader.

 

Kommer det vara med någon bas alls på albumet? Jag tror inte det, jag tror Jack White är livrädd för elbasar. En fobi han har bara. (Världens mest kända basgång från Seven Nation Army är faktiskt en elgitarr med en oktaver)

 

Okej, albumet, var var jag? Enligt rykten skall Seastick Steve gästa på det. Vem är det? Skäggig bluesgubbe som spelar på hembyggda gitarrer. ZZ-top möter Skrot-Nisse liksom. Truly en mentor för Jack. Mandolinisten Chris Thile kommer också vara med så det blir ju mandolin och sång av honom på någon låt. Har inte hört något om någon trummis eller någon basist.

 

Jag tror inte det blir så rockbandsbaserat som hans andra band han var med i ett tag, The Raconteurs. Vilket var ett sjukt bra band... vänta ska bara googla. Jo, de finns fortfarande men det kommer nog dröja innan de gör något mer.

 

Spådom:

- Albumet innehåller få eller inga trummor i form av trumset. Percussion som, bongos, marackas och en ensam baskagge kan skymtas.

 

- The Mississippi Drum machine är med i någon låt. (Steve stampar takten på en trälåda)

 

- Blugrass, blues och western music är att förväntas. Tänk O' Brother Where art Thou, med dist.

 

- Pianobaserad låt med Jacks skrikigaste mest gälla stämma.

 

- Gitarrduell med, nej inte banjo, men egenbyggda instrument kanske?

 

- Dragspel och munnspel har aldrig tidigare låtit så hippt.

 

 

Förutspått Betyg: 4

Med tanke på White Stripes minimalistiska historia är det egentligen fel att säga att det är skönt att höra Jack White så nerskalad och ärligt nära lyssnaren. Men det är har ju alltid. Man har inte tagit bort andetag och grymtanden från mastringen utan låtit dem ligga kvar bara för äkthetskänslan.

Den rappa mandolinen i en av låtarna för inte tankarna till spanskt sound som man kanske skulle kunna tänka sig oa,ag.. ursäkta mig, utan alting är hela tiden uppburet av friska västvindar från amerika.

Det kändes befriande på White Stripes tid med en enkelspårig trumslagare och det känns ännu mer befriande nu helt utan. Slagverken är nogrant uttänkta och bidrar med puttrande finess istället för charmig råhet till ljudbilden.

Det är ingen skiva man letar fram när det är partykväll. Blunderbuss är en skön skiva att lyssna på ute i timmerstugan vid öppna spisen med en kall öl i handen och vinylspelarens knaster sprakande i öronen.

 

Rize of The D

Kategori: Förutspådda Recensioner

The D will rize again!

Apropå mitt pågående experiment med totalt oaltererad text. Det är ju lätt hänt att man stavar fel och nu skall jag ägna lite tid åt Tenacious D's kommande felstavade album. Stavningen är helt avsiktlig, så klart, nästan lite småkonstigt att de inte stoppade in några "metal umlauts" alltså prickar som är helt onödiga men ser mytologiska och mtsstgsxv, mystiska ut. Sorry, råkade skriva fel och fick lite damp.

 

En ganska smart marknadsföring startade på deras facebooksida. Rätt smart eftersom det är 1 554 325 människor som likat dem på facebook och därav kunde se deras event. Till en början bara en bild på en träram med lite rök och texten "Soon" på. En och en halv miljon fans började genast tala om detta. Soon måste betyda att ett nytt album är på väg. En snackis, helt enkelt.

 

Lite senare kom info om en tid och en länk till en hemsida. Oh, något stort kommer hända klockan 16:00 Californisk tid. Det finns t o m en länk som räknar ut vad klockan är i ditt land just denna tid. Här i Sverige var det kl 01:00 och jag satt bänkad vid laptopemn. Laptopen. Aha! Det är en ny låt. och en video! ...

 

Nope, Det var bara ett smakprov och bilden som förmodligen är omslaget till albummet. (för övrigt en osmakligt rolig illustration av en penisliknande fågel fenix) Smakprovet var några sekunder ur titelspåeret "Rize of the Fenix" och det lät awesome!

 

Men! Jag känner mig ändå lite besviken. Låten spelade de nämligen i sin helhet på spelningar redan 2010. Så det är knappast en nyhet. Men däremot fick vi ett datum. Sort of. Maj 2012. Något att se fram emot.

Spådom.

Med mina profetkrafter ska jag nu försöka föreställa mig det nya albumet. Jag har hört talas om att det skall finnas tre delar av titellåten. Dessa tre delar pratar han, Jack Black, om i en intervju. http://www.g4tv.com/videos/52976/jack-black-talks-kung-fu-panda-2-new-tenacious-d-album/. Han säger också att en låt som heter "senorita" kommer att vara med.

 

Okej, here it goose. Here's the prophecy:

- The D kommer att leverera ett album som går till rockhistorien som Tenacious D's tredje album och tredje bästa album.

- Titelspåret kommer komma i tre härliga delar som urskiljs med hjälp av en bokstav, en siffra och en rommersk siffra.

- Temat för hela albumet är mystik och sagoväsen men några låtar kommer att handla om sex. Och mat.

- Det kommer finnas en ballad där KG's mästerliga gitarrspel drunknar i ett av Blacks munnsolon.

- Det kommer också finnas en del där vi kan höra lite av Dave Grohls tuggumi.

- Dio kommer att titta ner på dem från sin himmel och le.

Förutsett betyg: 3. Albumet kommer inte vara textmässigt bättre än första eller andra albumet. Albumet kommer att innehålla 13 spår och ingen låt kommer att klassas som en hitlåt. Däremot kommer albumet som helhet hålla ihop bättre än sina föregångare. Vi kommer att sakna de korta humoristiska 2-minuterslåtarna men hitta gyllene gobitar i de långa medleyliknande spåren.

KoЯn - The Path of Totality

Kategori: Förutspådda Recensioner

Jag har lyssnat igenom Korns smakprov på nya albumet som kommer 6:e December.⁣

Om förra plattan (Korn III - Remember Who You Are, 2010) var en oldschool-hyllning till de första plattorna så är The Path of Totality ett muterat dubstepmonster med delar av soundet från förrförra albumet (Untitled, 2007) och singeln Haze som var inspirerad av Ubisofts spel med samma namn.

Det är många kockar bakom den här soppan, dubstep/electro house artisten Skrillex och 12th PlanetExcisionDatsik, Downlink, Kill the Noise, Noisia, och Feed Me har varit med och bidragit.




Det är mycket mer elektroniskt än förrut och stundtals låter det väldigt mycket Skrillex och dubstepinfluencerna är påtagliga. Det är som sångaren Jonathan Davis satt upp ett finger i luften och känt efter åt vilket håll musikvinden går och frågat sig: vad lyssnar kidsen på idag? Dubstepen är ofta mörk och udda med underliga takter så jag förstår att Korn trivs i det forumet. Davis säger i en intervju att när han hörde dubstep tänkte han att det verkligen skulle passa bra ihop med Korns musik. http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=165884

Första singeln (Narcisistic Cannibal) doftar starkt av dubstep med mörk syntheserad bas toppat med Korns kraftfulla refränger. Det är mest på verserna man ens kan urskijla Fieldys slamrande bas och de metalmanglande gitarrer som tidigare förde bandets låtar framåt.

Ända sedan gitarristen Head hoppade av 2005 har bandet varit förvirrat och letat i olika riktingar för att fortsätta utan honom. Inte blev det lättare när trummisen David också slutade. På de senaste albumen har de utnyttjat den förvirringen till fullo och gjort intressanta experiment och hen hel del grymma, mystiska mörka låtar.

The Path of Totality tolkar jag som ett experiment med ny teknik och nya influencer. Och viktigast av allt ny publicitet och nya marker. Det är ett sätt för Korn att spela med samtiden istället för att nöta på med sitt gamla sound. Grabbarna (snart gubbarna) i Korn har alltid tittat sig omkring i musikvärlden och försökt nästla in sina mörka kusliga visioner i den. I början av 2000-talet och Nu-metalvågen samarbetade de med rappare och nu är det dubstep och dance-musik som gäller. Det finns säkert en hel del nya dubstepfans att värva in i Korn-clanen och tvärt om.

Rockprofeten säger:
Det elektroniska soundet kommer locka till sig ett otal remixare MP3J:s och mash-uppare. Tänk så många remixer och remixalbum det kommer släppas på det här albumet. Dance-versioner, dubstepremixer, electrohouseremixer, kanske till och med arga metalheads spelar in egna coverversioner med det gamla soundet i sina hemmastudios.

Betyg: 2,5
Jo, jag kan faktiskt betygsätta hela skivan innan jag lyssnat på den. Varför? För jag är ett oralkel som kan se in i framtiden. Eller så är det bara för att vilken idiot som helst kan räkna ut formeln. KoRn + Dubstep + other noises = Money. Och det är inget fel med det! Det är inget fult att tjäna pengar och vilja göra ett avtryck i samtiden det är snarare en bragd. Samtidigt som jag förstår att de vill göra något nytt kan jag inte låta bli att längta tillbaka till 90-talets våldsamma råhet.

Det finns tre sorters människor, de som får saker att hända, de som ser saker hända och de som undrar vad som hände. Jonathan Davis är en entreprenör, han ser hur världen förändras, spelar med i den och tolkar den på sitt sätt.

Själv undrar jag vad som hände.

Var är ledet med arga gamla metalfans och hur länge måste jag stå där?

Coldplay vs Roxette

Kategori: Recensioner


Paradise
Jag är tvungen att återvända till Coldplay och deras låt Paradise, som faktiskt är bättre än den första singeln från skivan. Slätstruken, ingen mäktig refräng som i "Viva la Vida" men ändå ett skönt svängingt bakgrundsgung. Det flyter på och huvudet nickar och svänger lite melankoliskt i takt till musiken. Det är musik som är perfekt att ha på i bakgrunden när man diskar eller läser tidningen eller när man äter frukost och hjärnan långsamt vaknar till liv allt eftersom man får i sig leverpastejsmörgåsen. Leverpastejrock. Nej, rocken försvann nånstans 2005 med X&Y för Coldplay, kvar finns bara leverpastej. Alternativ leverpastejpop

Jag lyssnade igenom nya plattan Mylo Xyloto (hur det nu uttalas) och tänkte: meh. Jag tänker inte recensera hela skivan (jag vet inte ens om det här inlägget ska räknas som recension) utan tycker att de två singlarna förklarar innehållet bra. Det är väldigt meh. Låttiteln och ordleken "Hurts like heaven" får en att dra på smilbanden lite och jag kommer att tänka på The Simpsons där Millhouse's farsa skrivit en låt med den hemskt smöriga titeln "Can I borrow a feeling?" eller varför inte Family Guy och Brians bok "Faster than the speed of love".

Det jag skulle komma till var att det är något bekant över Paradise och beatet som är så skönt gungigt.
Det är ju precis som jag sa om "Every teardrop is a waterfall". Det är lånat från det mesta från 90-talet.
Och mycket riktigt, baslingan och soundet är skrämmande likt Roxettes hit från 1999 "Whish I could Fly"
Jag tänkte mixa ihop de båda låtarna för att visa hur kollosalt toklika de är. Men nån annan hade hunnit före och det besparade mig en massa tid. Tack för det, nu kan jag koncentrera mig på min Litteraturvetenskapskurs istället.


Vad jag också skulle komma fram till var att jag inte tycker det är något fel med att låna saker och inspireras av andra artister. (Heck! Det är vad musik går ut på.) Kanske Chris Martin inte ens vet om att han lånat beatet från Roxette, utan det har bara legat där och grott i 12 år.

Jag själv och många av mina musikskaparkollegor har otaliga gånger skrivit låtar som redan finns. Ibland har man tur och upptäcker det tidigt och kan göra om (det i sig är en kreativ process) så att det inte är ett fullständigt plagiat som presenteras. Ibland får man helt enkelt acceptera att låten redan finns och att det skulle uppfattas som renb och skär stöld. Då är det bara att hitta på något annat och skriva en ny låt. Ringo Starr i The Beatles hade det promlemet och har berättat om det i en intervju.

RS - Hey fellows. I wrote this song that I'm really proud of. You think it's a hit?
JL - Well, sure lad. It IS a hit. They're playing it on the radio right now!



Jag är inte klar med Coldplay utan jag kommer att publicera en lista med låtar som de uppenbarligen hämtat inspiration av eller bara liknar. Varför? För att det är roligt att klä av ett geni in på bara kroppen för att visa att han är som oss andra. Missförstå mig inte, jag tycker Coldplays musik är fantastisk, stundom nyskapande, stundom tråkig men alltid vacker. Ibland har de bara paketerat om ljud väldigt snyggt.

Äh, skriver den här och nu.

Coldplay - Viva La Vida (2008)
Cat Stevens - Foreigner Suite (1973)
Joe Satriani If I Could Fly (2004)
(Coldplay har sagt att likheterna var "entirely coincidental")
Viva La Vida?


Coldplay - Talk
Kraftwerk - Computer Love
(Chris Martin skrev ett artigt brev på artig skoltyska till Kraftwerk och frågade om lov att få använda slingan)
Computer Love vs Talk


Coldplay - Every Teardrop is a waterfall
Mystic - Ritmo de la Noche
(Coldplay köpte rättigheterna av låtskrivarna)
Mystic

Coldplay- Life in Technicolor
Jon Hopkins - Life through veins
(Han blev inbjuden av producenten och var med och spelade in stora delar av Viva la Vida albumet)

Så där, det finns säkert fler men nu orkar jag inte mer. Nu har jag gjort min djupdykning i Coldplay och nu måste jag bedöva öronen med riktig jävla hårdrock. Kung. Kuuuung!

Brugden

Kategori: Recensioner

Förnimmelse av Brugden.
I Lördags blev jag biten av brugden. Brugden är den enda varelse på jorden med en mun så stor (i förhållande till kroppsstorlek) att den med sin klagande sång ens kan komma i närheten av att uttrycka ångest på ett fullgott sätt.
Brugden valde att framföra sin ångest med hjälp av tre mänskliga verktyg i lördags på Pipeline i Sundsvall. 25 Minuters härligt vemodig elgitarrsbaserad ångest ackompanjerat av trummor och bas.

Vilket betyg? Brugden kan inte ges ett mätbart betyg. Det är som att försöka sätta en siffra på hur gärna en skiftnyckel vill bli använd eller hur gärna naglar vill bli klippta.

http://www.facebook.com/pages/Brugden/193852450694087?ref=ts

Brugden inspirerade mig och fick mig att ifrågasätta min och alla andras existens. Så hopplöst härligt att bara sjunka ner i en tunna med vemod för att sedan eventuellt bli sig själv igen, ta en kaffe och fortsätta med livet med ett leende på läpparna.

De Utrotningshotade Festivalerna

Kategori: Tankar/Profetior

 

Hultsfredsfestivalen skulle anordnas för 25:e gången förra året. Vilket jubileum! Den lilla orten med de stora artisterna. Folk som vallfärdar från hela landet för att umgås, ha kul och lyssna på musik. Men det blev inställt. För få sålda biljetter. Samma sak med Festivalen Fjongstock ute i Stöde. Ingen bryr sig, ingen orkar åka, ingen orkar uppleva musik. Fjongstock har inte anordnas sen 2009.

 

Jag älskar musik. Jag lyssnar på musik, jag spelar musik och jag kallar mig själv musiker. Jag spelar i ett band och jag skriver också egna låtar och det gör jag för att det är så himla roligt. Men det är få förunnat att kunna försörja sig på sin musik. Jag pratar om våra artister, musiker, konstnärer.

 

Musik är en stor del av människans språk. Så stor att vissa människor kan försörja sig på att spela för andra. Precis som en kock kan laga mat åt andra. Musiken kommer tystna om musiker inte längre kan försörja sig precis som kockens stekpanna kommer att svalna om alla slutar äta ute.

 

Piratkopiering och fildelning har länge varit en het potatis. Jag har alltid varit starkt emot och är av den uppfattningen att om någon säljer en produkt, så är det fel att någon annan kopierar den och ger bort den gratis.

 

Varför kan vi då se en negativ trend i musikindustrin? Färre går på festivaler, ingen köper skivor. De kanske tar musiken för givet.

 

Tänk om våra musiker helt skulle sluta spela. Vad vore världen utan musik? Tänk er eran favortfilm eller serie helt utan musik. Eller tänk er ett bröllop utan bröllopsmars.

 

Vi är alla uppväxta med uppfattningen att: Musik, det är något man blir rik och berömd av.

Det är något man blir snuskigt rik och berömd av. Det är först på 1930 – 40 – 50 som man lyckas paketera och massproducera musik. Innan dess, reste musiker runt, visade upp sig, eller blev kanske anlitade att spela någonstans. Det gör dom nu också, och det kanske de borde koncentrera sig på.

 

Varför ska jag köpa en skiva 150 spänn när jag kan få musiken gratis på internet?

  • Kanske vill du stödja någon som gör nåt bra?

  • Ok, köp inte skivorna då. Men kom på spelningarna, det lär du inte ångra. Artisterna tränar som sjutton bara för att vara duktiga på scenen och underhålla dig.


Det här rör inte mig. De artister jag lyssnar på är redan rika, de klarar sig nog!

- Det handlar egentligen om att visa ett intresse för hela musikindustrin. Om alla slutar äta pasta, så kommer du inte hitta pasta i butiken.

 

Musikerna får anpassa sig till tiderna, teknologin finns, musik ska vara gratis!

  • Och där får jag böja mig, och hålla med. Det har nu blivit så, musik är gratis för den som vill.

    Både vi som lyssnar och vi som spelar måste anpassa oss till den verklighet vi lever i. Både lyssnarna och musikerna måste anpassa sig.

 

 

Om det värdefulla nu är gratis

så är det ovärderliga fortfarande ovärderligt.

 

 

 

Så gå på konserter, festivaler och UPPLEV musiken. Och för all del, köp en T-shirt som minne om du tyckte det var bra. Stöd de artister du tycker om. Beröm dem, köp deras skivor... om du vill!

 

Men livet handlar inte om vad du ägt, utan vad du upplevt.