rockprofeten

Jag har lyssnat igenom Korns smakprov på nya albumet som kommer 6:e December.⁣

Om förra plattan (Korn III - Remember Who You Are, 2010) var en oldschool-hyllning till de första plattorna så är The Path of Totality ett muterat dubstepmonster med delar av soundet från förrförra albumet (Untitled, 2007) och singeln Haze som var inspirerad av Ubisofts spel med samma namn.

Det är många kockar bakom den här soppan, dubstep/electro house artisten Skrillex och 12th Planet, Excision, Datsik, Downlink, Kill the Noise, Noisia, och Feed Me har varit med och bidragit.

Det är mycket mer elektroniskt än förrut och stundtals låter det väldigt mycket Skrillex och dubstepinfluencerna är påtagliga. Det är som sångaren Jonathan Davis satt upp ett finger i luften och känt efter åt vilket håll musikvinden går och frågat sig: vad lyssnar kidsen på idag? Dubstepen är ofta mörk och udda med underliga takter så jag förstår att Korn trivs i det forumet. Davis säger i en intervju att när han hörde dubstep tänkte han att det verkligen skulle passa bra ihop med Korns musik. http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=165884

Första singeln (Narcisistic Cannibal) doftar starkt av dubstep med mörk syntheserad bas toppat med Korns kraftfulla refränger. Det är mest på verserna man ens kan urskijla Fieldys slamrande bas och de metalmanglande gitarrer som tidigare förde bandets låtar framåt.

Ända sedan gitarristen Head hoppade av 2005 har bandet varit förvirrat och letat i olika riktingar för att fortsätta utan honom. Inte blev det lättare när trummisen David också slutade. På de senaste albumen har de utnyttjat den förvirringen till fullo och gjort intressanta experiment och hen hel del grymma, mystiska mörka låtar.

The Path of Totality tolkar jag som ett experiment med ny teknik och nya influencer. Och viktigast av allt ny publicitet och nya marker. Det är ett sätt för Korn att spela med samtiden istället för att nöta på med sitt gamla sound. Grabbarna (snart gubbarna) i Korn har alltid tittat sig omkring i musikvärlden och försökt nästla in sina mörka kusliga visioner i den. I början av 2000-talet och Nu-metalvågen samarbetade de med rappare och nu är det dubstep och dance-musik som gäller. Det finns säkert en hel del nya dubstepfans att värva in i Korn-clanen och tvärt om.

Det elektroniska soundet kommer locka till sig ett otal remixare MP3J:s och mash-uppare. Tänk så många remixer och remixalbum det kommer släppas på det här albumet. Dance-versioner, dubstepremixer, electrohouseremixer, kanske till och med arga metalheads spelar in egna coverversioner med det gamla soundet i sina hemmastudios.

Jo, jag kan faktiskt betygsätta hela skivan innan jag lyssnat på den. Varför? För jag är ett oralkel som kan se in i framtiden. Eller så är det bara för att vilken idiot som helst kan räkna ut formeln. KoRn + Dubstep + other noises = Money. Och det är inget fel med det! Det är inget fult att tjäna pengar och vilja göra ett avtryck i samtiden det är snarare en bragd. Samtidigt som jag förstår att de vill göra något nytt kan jag inte låta bli att längta tillbaka till 90-talets våldsamma råhet.

Det finns tre sorters människor, de som får saker att hända, de som ser saker hända och de som undrar vad som hände. Jonathan Davis är en entreprenör, han ser hur världen förändras, spelar med i den och tolkar den på sitt sätt.

Själv undrar jag vad som hände.

Jag är tvungen att återvända till Coldplay och deras låt Paradise, som faktiskt är bättre än den första singeln från skivan. Slätstruken, ingen mäktig refräng som i "Viva la Vida" men ändå ett skönt svängingt bakgrundsgung. Det flyter på och huvudet nickar och svänger lite melankoliskt i takt till musiken. Det är musik som är perfekt att ha på i bakgrunden när man diskar eller läser tidningen eller när man äter frukost och hjärnan långsamt vaknar till liv allt eftersom man får i sig leverpastejsmörgåsen. Leverpastejrock. Nej, rocken försvann nånstans 2005 med X&Y för Coldplay, kvar finns bara leverpastej. Alternativ leverpastejpop

Jag lyssnade igenom nya plattan Mylo Xyloto (hur det nu uttalas) och tänkte: meh. Jag tänker inte recensera hela skivan (jag vet inte ens om det här inlägget ska räknas som recension) utan tycker att de två singlarna förklarar innehållet bra. Det är väldigt meh. Låttiteln och ordleken "Hurts like heaven" får en att dra på smilbanden lite och jag kommer att tänka på The Simpsons där Millhouse's farsa skrivit en låt med den hemskt smöriga titeln "Can I borrow a feeling?" eller varför inte Family Guy och Brians bok "Faster than the speed of love".

Det jag skulle komma till var att det är något bekant över Paradise och beatet som är så skönt gungigt.
Det är ju precis som jag sa om "Every teardrop is a waterfall". Det är lånat från det mesta från 90-talet.
Och mycket riktigt, baslingan och soundet är skrämmande likt Roxettes hit från 1999 "Whish I could Fly"
Jag tänkte mixa ihop de båda låtarna för att visa hur kollosalt toklika de är. Men nån annan hade hunnit före och det besparade mig en massa tid. Tack för det, nu kan jag koncentrera mig på min Litteraturvetenskapskurs istället.

Vad jag också skulle komma fram till var att jag inte tycker det är något fel med att låna saker och inspireras av andra artister. (Heck! Det är vad musik går ut på.) Kanske Chris Martin inte ens vet om att han lånat beatet från Roxette, utan det har bara legat där och grott i 12 år.

Jag själv och många av mina musikskaparkollegor har otaliga gånger skrivit låtar som redan finns. Ibland har man tur och upptäcker det tidigt och kan göra om (det i sig är en kreativ process) så att det inte är ett fullständigt plagiat som presenteras. Ibland får man helt enkelt acceptera att låten redan finns och att det skulle uppfattas som renb och skär stöld. Då är det bara att hitta på något annat och skriva en ny låt. Ringo Starr i The Beatles hade det promlemet och har berättat om det i en intervju.

RS - Hey fellows. I wrote this song that I'm really proud of. You think it's a hit?
JL - Well, sure lad. It IS a hit. They're playing it on the radio right now!

---