Jag köpte ett par in-ear hörlurar. Ni vet såna som man trycker in i huvet och faktiskt hör bas utan att grannen skall behöva höra det.
Men döm om min förvåning när jag pluggade in dem i macen och möttes av ett konstant brus! Ett litet svagt men irriterade brus som bara försvann när jag lyssnade på hårdrock. Eftersom jag breddat min musiksmak avsevärt stod det klart att så här kan jag inte ha det. Bruset uppstod på macbooken och iMacen och inte i mobilen (samsung) eller i mitt externa ljudkort.
Efter lite googlande upptäckte jag att jag och tusentals andra har det här problemet. Apple har alltså klantat sig, men bara på vissa modeller. Problemet är att Apple låter mjukvara istället för hårdvara sänka signalen ut från det inbyggda ljudkortet. Så signalen är ställd på max hela tiden! Man kan förstås sänka volyminformationen inne i datorn med volymknapparna med som sagt, signalen som går genom hörlurarna är ständigt på max. Så klart att det brusar då. (Det här är iallafall vad jag läst mig till)
Hur kan ingenjörerna på apple vara så bombade att de ignorerar signal-brus-förhållandet? Det hörs förstås inte i deras egna överdimensionerade fågelskithörlurar, jag har provat. Seriöst, vem får plats med apples egna hörlurar i öronen, de bara ramlar ur för mig. På vissa modeller är detta brus lägre än andra på vissa hörs det inte alls. Vilka som är utan brus? Högst slumpmässigt, verkar det som.
Jag tänkte att man kunde kanske lösa detta med att ladda hem något annat program som bestämmer över ljudkortet, men jag hittade inget. Säg gärna till om ni hittar något!
Jag hittade massa information i forum om det på nätet och det finns en lösning.
Man måste koppla in en volymkontrol som kan sänka bruset. Japp, så är det. Du måste ha med dig en liten stereoplugg med en liten ratt på var du än går för att lyssna på musik utan brus.
Kom inte och säg att det här är unikt för apple, jag är övertygad om att det här problemet finns på PC-datorer också. Men speciellt "pro" är det inte. Bakläxa för er äppelskallar.
Japp, det här fungerade och som en bonus följde det med en knapp som omvandlar signalen till mono om man vill. Nu kan jag lyssna på Beatles stereomixar utan att bli vansinnig i huvudet.
Jack White från nedlagda bandet White Stripes (ni vet bandet vars basgång alla skriker ut på festivaler: Åh, åh åh åh åh åååå åh) skall släppa sitt första soloalbum den 24e April. Det är då fem år sedan White Stripes senaste album "Icky Thump" och lite över ett år sedan duon splittrades.
Bara för att reda ut en grej. Syskon eller ett par? Kort om Jack och Meg White. De gifte sig 1996 och ett år senare kom Jack på att han kunde ju bilda ett band tillsammans med frugan och hon kunde ju spela trummor. (Oturligt nog kunde hon inte spela trummor. Men turligt nog var det bra för hennes odramatiska och simpla trummande gjorde att de fick ett unikt sound som ingen "duktig" trummis hade trivts med eftersom alla trummisar är riktiga showoffs. Beskedligaste trummisen sedan Ringo och för Beatles gick det ju bra.) Det var ett sidospår, var var jag? Jack hette egentligen Gillis i efternamn men bestämde sig för att ta hennes efternamn. Deras första album från 1999 blev en succé men de skilde sig år 2000 och började kalla varandra syskon men fortsatte att jobba som ett band ända till 2011. There it is. The end.
Om det nya albumet. Jack säger i en intervju att han inte velat släppa något material under sitt eget namn men de här låtarna passar inte in i något annat fack. De reprensenterar , fan jag stavade fel, representerar bara hans eget uttryck och
han ser det som sin egen målarduk med hans egna färger.
Love interruption.
Det finns ett smakprov på vad komma skall i form av denna låt som imorgon släpps som singel på vinyl. Ruby Amanfu heter sångerskan som gör sångbackupsen och jag vet väldigt lite om henne.
Den låt som jag närmast kan jämföra denna gitarrbaserade ballad med är Son of a Preacher Man med Dusty Springfield. Det är väldigt nerstrippat, soundet. Inga trummor. Det är klarinetter, sång och jacks akustiska gitarr och en orgel, typ Hammond och det är svinskönt. Det är inte överproducerat, hur kunde det någonsin vara det från Jack White. Det är som ständigt omges av ett oslipat rostigt skimmer. Hans musik är som, som. Som att du står i finkostym på en ranch och bygger en gitarr av ett järnspett och ett elstängsel.
Texten är bitterljuv. "I want love to stick a knife inside and twist it all around" och "I want love change my friends to enemies". Kärleken får göra allt det för han tänker inte låta den störa honom, anymore.
Blunderbuss.
Albumet kommer att låta som... trumvirvel... White Stripes!
Let's face it. Alla White Stripes album är Jacks soloalbum fast med låtidéer omskrivna för att passa Megs trummspel. Som gjordes på ett mycket intelligent och intressant sätt! Det kan vara tröttsamt att lyssna på den vanliga rockbandupsättningen, sång, bas, gitarr, trummor och då är det uppfriskande med Herr Vits bravader.
Kommer det vara med någon bas alls på albumet? Jag tror inte det, jag tror Jack White är livrädd för elbasar. En fobi han har bara. (Världens mest kända basgång från Seven Nation Army är faktiskt en elgitarr med en oktaver)
Okej, albumet, var var jag? Enligt rykten skall Seastick Steve gästa på det. Vem är det? Skäggig bluesgubbe som spelar på hembyggda gitarrer. ZZ-top möter Skrot-Nisse liksom. Truly en mentor för Jack. Mandolinisten Chris Thile kommer också vara med så det blir ju mandolin och sång av honom på någon låt. Har inte hört något om någon trummis eller någon basist.
Jag tror inte det blir så rockbandsbaserat som hans andra band han var med i ett tag, The Raconteurs. Vilket var ett sjukt bra band... vänta ska bara googla. Jo, de finns fortfarande men det kommer nog dröja innan de gör något mer.
Spådom:
- Albumet innehåller få eller inga trummor i form av trumset. Percussion som, bongos, marackas och en ensam baskagge kan skymtas.
- The Mississippi Drum machine är med i någon låt. (Steve stampar takten på en trälåda)
- Blugrass, blues och western music är att förväntas. Tänk O' Brother Where art Thou, med dist.
- Pianobaserad låt med Jacks skrikigaste mest gälla stämma.
- Gitarrduell med, nej inte banjo, men egenbyggda instrument kanske?
- Dragspel och munnspel har aldrig tidigare låtit så hippt.
Förutspått Betyg: 4
Med tanke på White Stripes minimalistiska historia är det egentligen fel att säga att det är skönt att höra Jack White så nerskalad och ärligt nära lyssnaren. Men det är har ju alltid. Man har inte tagit bort andetag och grymtanden från mastringen utan låtit dem ligga kvar bara för äkthetskänslan.
Den rappa mandolinen i en av låtarna för inte tankarna till spanskt sound som man kanske skulle kunna tänka sig oa,ag.. ursäkta mig, utan alting är hela tiden uppburet av friska västvindar från amerika.
Det kändes befriande på White Stripes tid med en enkelspårig trumslagare och det känns ännu mer befriande nu helt utan. Slagverken är nogrant uttänkta och bidrar med puttrande finess istället för charmig råhet till ljudbilden.
Det är ingen skiva man letar fram när det är partykväll. Blunderbuss är en skön skiva att lyssna på ute i timmerstugan vid öppna spisen med en kall öl i handen och vinylspelarens knaster sprakande i öronen.
Apropå mitt pågående experiment med totalt oaltererad text. Det är ju lätt hänt att man stavar fel och nu skall jag ägna lite tid åt Tenacious D's kommande felstavade album. Stavningen är helt avsiktlig, så klart, nästan lite småkonstigt att de inte stoppade in några "metal umlauts" alltså prickar som är helt onödiga men ser mytologiska och mtsstgsxv, mystiska ut. Sorry, råkade skriva fel och fick lite damp.
En ganska smart marknadsföring startade på deras facebooksida. Rätt smart eftersom det är 1 554 325 människor som likat dem på facebook och därav kunde se deras event. Till en början bara en bild på en träram med lite rök och texten "Soon" på. En och en halv miljon fans började genast tala om detta. Soon måste betyda att ett nytt album är på väg. En snackis, helt enkelt.
Lite senare kom info om en tid och en länk till en hemsida. Oh, något stort kommer hända klockan 16:00 Californisk tid. Det finns t o m en länk som räknar ut vad klockan är i ditt land just denna tid. Här i Sverige var det kl 01:00 och jag satt bänkad vid laptopemn. Laptopen. Aha! Det är en ny låt. och en video! ...
Nope, Det var bara ett smakprov och bilden som förmodligen är omslaget till albummet. (för övrigt en osmakligt rolig illustration av en penisliknande fågel fenix) Smakprovet var några sekunder ur titelspåeret "Rize of the Fenix" och det lät awesome!
Men! Jag känner mig ändå lite besviken. Låten spelade de nämligen i sin helhet på spelningar redan 2010. Så det är knappast en nyhet. Men däremot fick vi ett datum. Sort of. Maj 2012. Något att se fram emot.
Spådom.
Med mina profetkrafter ska jag nu försöka föreställa mig det nya albumet. Jag har hört talas om att det skall finnas tre delar av titellåten. Dessa tre delar pratar han, Jack Black, om i en intervju. http://www.g4tv.com/videos/52976/jack-black-talks-kung-fu-panda-2-new-tenacious-d-album/. Han säger också att en låt som heter "senorita" kommer att vara med.
Okej, here it goose. Here's the prophecy:
- The D kommer att leverera ett album som går till rockhistorien som Tenacious D's tredje album och tredje bästa album.
- Titelspåret kommer komma i tre härliga delar som urskiljs med hjälp av en bokstav, en siffra och en rommersk siffra.
- Temat för hela albumet är mystik och sagoväsen men några låtar kommer att handla om sex. Och mat.
- Det kommer finnas en ballad där KG's mästerliga gitarrspel drunknar i ett av Blacks munnsolon.
- Det kommer också finnas en del där vi kan höra lite av Dave Grohls tuggumi.
- Dio kommer att titta ner på dem från sin himmel och le.
Förutsett betyg: 3. Albumet kommer inte vara textmässigt bättre än första eller andra albumet. Albumet kommer att innehålla 13 spår och ingen låt kommer att klassas som en hitlåt. Däremot kommer albumet som helhet hålla ihop bättre än sina föregångare. Vi kommer att sakna de korta humoristiska 2-minuterslåtarna men hitta gyllene gobitar i de långa medleyliknande spåren.
