rockprofeten

Foo Fighters. Ullevi. 2015. Låt för låt.

Kategori: Recensioner

Foo Fighters, Ullevi, 2015.
The Broken Leg Concert. 

In english: https://therockprophet.wordpress.com/

++++
Everlong

Bandet kliver på scen till ett dundrande växande intro och börjar med ett extranummer.
En övertänd Dave Grohl studsar runt på scen och lovar att det här kommer bli en lång natt.

 

????
Monkey Wrench

Foo Fighters börjar på 100% och ökar. Dave ökar så pass mycket att han snubblar över scenkanten i andra versen och bryter benet. Bandet fortsätter spela avvaktande och förvirrade… var är sångaren? 

Taylor axlar motvilligt rollen som gruppens frontman efter att Dave förklarat från scenkanten att han måste åka till sjukhuset med de avslutande orden: ”Taylor Hawkins, you better do it man, you better do it!” Taylor säger att de kommer att köra en Foo Fighterslåt och sen några covers eftersom Dave bad dem. ”For Dave!” 

 

☼☼☼
Cold Day In The Sun

Både publiken och bandet skruvar på sig och försöker göra det bästa av situationen. Det är första gången jag sett Pat Smears ständigt närvarande ”jag-älskar-att-spela-gitarr-flin vänt helt upp och ner.

Taylor ger i alla fall allt och levererar en minst sagt bitterljuv men kompetent sång. Hela tiden springer folk från backstage fram och viskar i trummisens öra. 

 

++++
Stay With Me

Taylor ber fansen stanna kvar, det verkar som någonting är på väg att hända. Publiken verkar hoppfulla och en gnista tänds i bandet som drar fram den här Rod Stewart-dängan. Jag hade helt och hållet glömt den här rockklassikern och att jag älskar den. Taylors sång är fantastisk och han kan ta de där höga tonerna i refrängen. Vad mer kan man säga, killen har en fullblodsrockpipa.

 

+++++
Under Pressure

Taylor: ”Okay, guys it sounds like Dave wants to come out and play.” Publiken fullkomligt exploderar och vartenda hår på kroppen ställer sig när en tom stol visar sig på arenamonitorerna under refrängen. Aldrig förr har väl så många blivit så till sig av en tom stol. 

   Taylor sjunger första versen och refrängen (tillsammans med femtio tusen förväntansfulla fans) och så, i andra versen bärs Dave in på bår, sjungandes i falsett, mycket troligt i otrolig smärta men med en beslutsam blick och ett obestridligt leende: Det här kommer att bli en lång natt.

   En gitarrtekniker hänger på honom sin gitarr och showen fortsätter som inget hade hänt. Skillnaden är att Dave sitter ner och att en sjukvårdare sitter med på scenen och håller hans ben i fixerat läge. 

 

+++++
Learn To Fly

Man häpnar. Publiken skrattar och tjuter av glädje. Den här låten har en alldeles speciell plats hos mig eftersom mitt första band spelade den när vi som tonåringar lärde oss att spela, sjunga och vara ett band. Låtens text får en helt ny botten när frontmannen sitter där, kan inte gå, och sjunger om att lära sig att flyga. Faktum är att alla låttexter i resten av showen glimrar i ett helt nytt ljus. 

 

++++
Something From Nothing

Första singeln från nyaste plattan cementerar bilden av att Dave Grohl är en levande rock-legend. Där sitter han med brutet ben och rockar så hårt han bara kan. 

 

+++++
The Pretender

Magiskt. Fullkomligt magiskt. Det ska ju inte gå, men han gör det i alla fall! Under breaket som för oss in till den sista refrängen kan jag inte hjälpa det. Det är så övermäktigt och sagolikt vackert att ögonen tåras. Vi skriker alla med i refrängen ”What if i say I will never surrender”. 

   Texten får för mig en helt ny metafysisk mening som jag inte sett tidigare; det är som att Dave sjunger till högre makt, en arkitekt eller dramatiker som huggit in ödet i sten: Dave skall bryta benet och femtio tusen pers skall gå hem besvikna. Men Dave vägrar finna sig i det och skapar sitt eget öde.

 

++
Miss You

Både bandet och publiken har nu förstått att Dave kan göra det. Han kan fullfölja hela setet. Medan Dave får benet gipsat backstage plockar bandet fram en passande Stones-cover. Lite behövlig pausmusik, publiken måste hinna vända sig mot varandra och förklara att de är med om något historiskt.  

 

+++
Tie Your Mother Down

”We’re your wedding band now”, skojar Taylor och drar igång ännu en Queen-cover. 

 

+++
School’s out

Kungen bärs ut till sin tron igen och hyllar sommaren med en tung version av Alice Coopers gamla hit. 

 

++++
Congregation

The show must go on. Ännu en låt från nyaste plattan, oerhört kompetent framfört och fansen andas ut. Dave är på scen, benet i hårt gips, sommaren är räddad. 

 

+++++
Walk

Som sagt, texterna får en helt ny innebörd när han sitter där med gipsat ben. Dave skrattar åt ödets ironi eftersom han bokstavligen kommer att behöva lära sig gå igen. 

 

❤❤❤❤❤
My Hero

Tror du inte på fan att karljäveln är uppe och går, redan på nästa låt? Med hjälp av kryckor och stöd av sina gitarrister tar han sig ut till den smala lilla scenen i publikhavet och sjunger en akustisk version av My Hero och dedikerar den till sjukvårdaren som höll i hans ben på scenen. Vi i publiken förstår att sjukvårdare är hjältar men har bara ögon för vår egen superhjälte. ”There goes my hero, watch him as he goes.”

 

+++++
Times Like These

Chris Shiflett på akustisk gitarr, Dave på sång och kryckor. Allsången är ett faktum. Efteråt ber han publiken att ha lite tålamod, eftersom det kommer ta honom ett tag att gå tillbaka till den stora scenen.

 

+++++
All My Life

Dave börjar låten med orden: ”If I could dance, I would dance to this”.

För ett ögonblick glömmer jag nästan bort att han spelar med brutet ben. Det är så bra. Det är så hårt. Arenamonitorerna blixtrar rött, scenshowen är mästerlig, publiken i extas och Dave skriker ut ett mantra som från och med det ögonblicket är mitt livs ledord: ”Hey, don’t let it go to waste”. 

 

++++
These Days

Dave improviserar fram en ny första vers: 

One of these days you’ll brake your leg
in front of a fucking swedish stadium
One of these days you’ll play
your favorite show
you’ve ever fucking played
in your whole fucking life.

 

++
Outside

Jag har inte nämnt någonting om ljudet, det dånar något förskräckligt för ståplatspubliken. Basen och kaggen är på tok för hög i volym och varje kaggeslag får bröstkorgen och adamsäpplet att vibrera. Det är inte helt lätt att tillfredställa alla hörn av en arena med plats för över femtio tusen personer, förutom all bas är ljudet bra. Den här basdrivna midtempo-rocken blir en grötig parantes. 

 

+++
Breakout

Tillägnad de gamla fansen. Här minns jag speciellt att jag verkligen blir snurrig och lätt illamående när Taylor börjar stampa baskaggen i introt. Frekvenserna går genom märg och ben. Är det en rock-konsert så är det. 

 

❤❤❤❤❤
Big Me

Dave håller ett brandtal för fansen. Han är tacksam, berörd och ska precis framföra en balladversion av denna kärleksförklaring. ”You could have said: fuck this I wanna go home. But you stayed here tonight” och en tår rullar ner för kinden och han får kämpa för att hålla tillbaka gråten. ”Thank you…” klämmer han tillslut fram. Låten skrev han till sin dåvarande fru och fungerar lika bra som en kärleksförklaring till fansen. Vi stannar, Dave. Vi stannar. 

 

+++
Enough Space

Mellansnacket höjer upp låten eftersom den skrevs inför bandets första spelning i Sverige för tjugo år sedan. ”Listen up Sweden. Cause I wrote this for you.” Dave Grohlar i falsett genom refrängerna och publiken är med på noterna. 

 

++(+)
Generator

Skön radiorock som inte berör allt för mycket. Och tur är väl det. Vi behöver hämta andan i denna berg- och dalbana av känslor.

 

++++
Let There Be Rock

Nu ska vi spela en riktig rockcover säger Dave. Pat kommer fram och rycker Dave i ärmen och påminner honom om vilka covers de redan spelat. ”Jag vet vilka låtar ni spelat, jag hörde er ju när jag fick benet omplåstrat backstage! Ni spelade fan inte den här.”

Ingen inräkning. Bandet bara exploderar på scen och drar fram ett AC/DC-nummer värdigt djävulen själv. 

 

+++
This Is A Call

Låten som startade allt. Bandet har kommit en lång väg sedan 1995 när de betraktades som Dave Grohls sidoprojekt och light-version av Nirvana. 

 

+++++
Best Of You

Dave tackar publiken. De har stannat kvar och sett en man som precis framfört en rockkonsert med brutet ben. Med sina allra sista krafter skriker han ut sången och än en gång lyckas låttexten beröra mig till tårar. Det går inte att värja sig mot textrader som dessa:

 

”I was too weak to give in, too strong to lose”

 

”Has someone taken your faith? Its real, the pain you feel”

 

”Were you born to resist or be abused? I swear I'll never give in I refuse”

 

”Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?”

 

Publikens sång ekar över stadion när bandet vinkar farväl och Dave lämnar scenen för att föras till sjukhus. Den här kvällen kommer han aldrig att glömma. Inte vi heller. Vi lämnar Ullevi med en känsla av respekt, glädje och ren och skär inspiration.

 

  

 

 

Coldplay vs Roxette

Kategori: Recensioner


Paradise
Jag är tvungen att återvända till Coldplay och deras låt Paradise, som faktiskt är bättre än den första singeln från skivan. Slätstruken, ingen mäktig refräng som i "Viva la Vida" men ändå ett skönt svängingt bakgrundsgung. Det flyter på och huvudet nickar och svänger lite melankoliskt i takt till musiken. Det är musik som är perfekt att ha på i bakgrunden när man diskar eller läser tidningen eller när man äter frukost och hjärnan långsamt vaknar till liv allt eftersom man får i sig leverpastejsmörgåsen. Leverpastejrock. Nej, rocken försvann nånstans 2005 med X&Y för Coldplay, kvar finns bara leverpastej. Alternativ leverpastejpop

Jag lyssnade igenom nya plattan Mylo Xyloto (hur det nu uttalas) och tänkte: meh. Jag tänker inte recensera hela skivan (jag vet inte ens om det här inlägget ska räknas som recension) utan tycker att de två singlarna förklarar innehållet bra. Det är väldigt meh. Låttiteln och ordleken "Hurts like heaven" får en att dra på smilbanden lite och jag kommer att tänka på The Simpsons där Millhouse's farsa skrivit en låt med den hemskt smöriga titeln "Can I borrow a feeling?" eller varför inte Family Guy och Brians bok "Faster than the speed of love".

Det jag skulle komma till var att det är något bekant över Paradise och beatet som är så skönt gungigt.
Det är ju precis som jag sa om "Every teardrop is a waterfall". Det är lånat från det mesta från 90-talet.
Och mycket riktigt, baslingan och soundet är skrämmande likt Roxettes hit från 1999 "Whish I could Fly"
Jag tänkte mixa ihop de båda låtarna för att visa hur kollosalt toklika de är. Men nån annan hade hunnit före och det besparade mig en massa tid. Tack för det, nu kan jag koncentrera mig på min Litteraturvetenskapskurs istället.


Vad jag också skulle komma fram till var att jag inte tycker det är något fel med att låna saker och inspireras av andra artister. (Heck! Det är vad musik går ut på.) Kanske Chris Martin inte ens vet om att han lånat beatet från Roxette, utan det har bara legat där och grott i 12 år.

Jag själv och många av mina musikskaparkollegor har otaliga gånger skrivit låtar som redan finns. Ibland har man tur och upptäcker det tidigt och kan göra om (det i sig är en kreativ process) så att det inte är ett fullständigt plagiat som presenteras. Ibland får man helt enkelt acceptera att låten redan finns och att det skulle uppfattas som renb och skär stöld. Då är det bara att hitta på något annat och skriva en ny låt. Ringo Starr i The Beatles hade det promlemet och har berättat om det i en intervju.

RS - Hey fellows. I wrote this song that I'm really proud of. You think it's a hit?
JL - Well, sure lad. It IS a hit. They're playing it on the radio right now!



Jag är inte klar med Coldplay utan jag kommer att publicera en lista med låtar som de uppenbarligen hämtat inspiration av eller bara liknar. Varför? För att det är roligt att klä av ett geni in på bara kroppen för att visa att han är som oss andra. Missförstå mig inte, jag tycker Coldplays musik är fantastisk, stundom nyskapande, stundom tråkig men alltid vacker. Ibland har de bara paketerat om ljud väldigt snyggt.

Äh, skriver den här och nu.

Coldplay - Viva La Vida (2008)
Cat Stevens - Foreigner Suite (1973)
Joe Satriani If I Could Fly (2004)
(Coldplay har sagt att likheterna var "entirely coincidental")
Viva La Vida?


Coldplay - Talk
Kraftwerk - Computer Love
(Chris Martin skrev ett artigt brev på artig skoltyska till Kraftwerk och frågade om lov att få använda slingan)
Computer Love vs Talk


Coldplay - Every Teardrop is a waterfall
Mystic - Ritmo de la Noche
(Coldplay köpte rättigheterna av låtskrivarna)
Mystic

Coldplay- Life in Technicolor
Jon Hopkins - Life through veins
(Han blev inbjuden av producenten och var med och spelade in stora delar av Viva la Vida albumet)

Så där, det finns säkert fler men nu orkar jag inte mer. Nu har jag gjort min djupdykning i Coldplay och nu måste jag bedöva öronen med riktig jävla hårdrock. Kung. Kuuuung!

Brugden

Kategori: Recensioner

Förnimmelse av Brugden.
I Lördags blev jag biten av brugden. Brugden är den enda varelse på jorden med en mun så stor (i förhållande till kroppsstorlek) att den med sin klagande sång ens kan komma i närheten av att uttrycka ångest på ett fullgott sätt.
Brugden valde att framföra sin ångest med hjälp av tre mänskliga verktyg i lördags på Pipeline i Sundsvall. 25 Minuters härligt vemodig elgitarrsbaserad ångest ackompanjerat av trummor och bas.

Vilket betyg? Brugden kan inte ges ett mätbart betyg. Det är som att försöka sätta en siffra på hur gärna en skiftnyckel vill bli använd eller hur gärna naglar vill bli klippta.

http://www.facebook.com/pages/Brugden/193852450694087?ref=ts

Brugden inspirerade mig och fick mig att ifrågasätta min och alla andras existens. Så hopplöst härligt att bara sjunka ner i en tunna med vemod för att sedan eventuellt bli sig själv igen, ta en kaffe och fortsätta med livet med ett leende på läpparna.