rockprofeten

Jack White going solo

Kategori: Förutspådda Recensioner

The Seven Nation Army Guy

Jack White från nedlagda bandet White Stripes (ni vet bandet vars basgång alla skriker ut på festivaler: Åh, åh åh åh åh åååå åh) skall släppa sitt första soloalbum den 24e April. Det är då fem år sedan White Stripes senaste album "Icky Thump" och lite över ett år sedan duon splittrades.

 

Bara för att reda ut en grej. Syskon eller ett par? Kort om Jack och Meg White. De gifte sig 1996 och ett år senare kom Jack på att han kunde ju bilda ett band tillsammans med frugan och hon kunde ju spela trummor. (Oturligt nog kunde hon inte spela trummor. Men turligt nog var det bra för hennes odramatiska och simpla trummande gjorde att de fick ett unikt sound som ingen "duktig" trummis hade trivts med eftersom alla trummisar är riktiga showoffs. Beskedligaste trummisen sedan Ringo och för Beatles gick det ju bra.) Det var ett sidospår, var var jag? Jack hette egentligen Gillis i efternamn men bestämde sig för att ta hennes efternamn. Deras första album från 1999 blev en succé men de skilde sig år 2000 och började kalla varandra syskon men fortsatte att jobba som ett band ända till 2011. There it is. The end.

 

Om det nya albumet. Jack säger i en intervju att han inte velat släppa något material under sitt eget namn men de här låtarna passar inte in i något annat fack. De reprensenterar , fan jag stavade fel, representerar bara hans eget uttryck och

han ser det som sin egen målarduk med hans egna färger.

 

Love interruption.

Det finns ett smakprov på vad komma skall i form av denna låt som imorgon släpps som singel på vinyl. Ruby Amanfu heter sångerskan som gör sångbackupsen och jag vet väldigt lite om henne.

 

Den låt som  jag närmast kan jämföra denna gitarrbaserade ballad med är Son of a Preacher Man med Dusty Springfield. Det är väldigt nerstrippat, soundet. Inga trummor. Det är klarinetter, sång och jacks akustiska gitarr och en orgel, typ Hammond och det är svinskönt. Det är inte överproducerat, hur kunde det någonsin vara det från Jack White. Det är som ständigt omges av ett oslipat rostigt skimmer. Hans musik är som, som. Som att du står i finkostym på en ranch och bygger en gitarr av ett järnspett och ett elstängsel.

 

Texten är bitterljuv. "I want love to stick a knife inside and twist it all around" och "I want love change my friends to enemies". Kärleken får göra allt det för han tänker inte låta den störa honom, anymore.

 

 


Blunderbuss.

Albumet kommer att låta som... trumvirvel... White Stripes!

Let's face it. Alla White Stripes album är Jacks soloalbum fast med låtidéer omskrivna för att passa Megs trummspel. Som gjordes på ett mycket intelligent och intressant sätt! Det kan vara tröttsamt att lyssna på den vanliga rockbandupsättningen, sång, bas, gitarr, trummor och då är det uppfriskande med Herr Vits bravader.

 

Kommer det vara med någon bas alls på albumet? Jag tror inte det, jag tror Jack White är livrädd för elbasar. En fobi han har bara. (Världens mest kända basgång från Seven Nation Army är faktiskt en elgitarr med en oktaver)

 

Okej, albumet, var var jag? Enligt rykten skall Seastick Steve gästa på det. Vem är det? Skäggig bluesgubbe som spelar på hembyggda gitarrer. ZZ-top möter Skrot-Nisse liksom. Truly en mentor för Jack. Mandolinisten Chris Thile kommer också vara med så det blir ju mandolin och sång av honom på någon låt. Har inte hört något om någon trummis eller någon basist.

 

Jag tror inte det blir så rockbandsbaserat som hans andra band han var med i ett tag, The Raconteurs. Vilket var ett sjukt bra band... vänta ska bara googla. Jo, de finns fortfarande men det kommer nog dröja innan de gör något mer.

 

Spådom:

- Albumet innehåller få eller inga trummor i form av trumset. Percussion som, bongos, marackas och en ensam baskagge kan skymtas.

 

- The Mississippi Drum machine är med i någon låt. (Steve stampar takten på en trälåda)

 

- Blugrass, blues och western music är att förväntas. Tänk O' Brother Where art Thou, med dist.

 

- Pianobaserad låt med Jacks skrikigaste mest gälla stämma.

 

- Gitarrduell med, nej inte banjo, men egenbyggda instrument kanske?

 

- Dragspel och munnspel har aldrig tidigare låtit så hippt.

 

 

Förutspått Betyg: 4

Med tanke på White Stripes minimalistiska historia är det egentligen fel att säga att det är skönt att höra Jack White så nerskalad och ärligt nära lyssnaren. Men det är har ju alltid. Man har inte tagit bort andetag och grymtanden från mastringen utan låtit dem ligga kvar bara för äkthetskänslan.

Den rappa mandolinen i en av låtarna för inte tankarna till spanskt sound som man kanske skulle kunna tänka sig oa,ag.. ursäkta mig, utan alting är hela tiden uppburet av friska västvindar från amerika.

Det kändes befriande på White Stripes tid med en enkelspårig trumslagare och det känns ännu mer befriande nu helt utan. Slagverken är nogrant uttänkta och bidrar med puttrande finess istället för charmig råhet till ljudbilden.

Det är ingen skiva man letar fram när det är partykväll. Blunderbuss är en skön skiva att lyssna på ute i timmerstugan vid öppna spisen med en kall öl i handen och vinylspelarens knaster sprakande i öronen.

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: